Främmande ord

Under Bokförlaget Augustis tid gav vi året 2006 ut en bok av den belgiske författaren Peter Terrin. Blanko var en utav de bättre titlarna som vi under vår korta tid fick ut på den svenska bokmarknaden. Terrin är en författare av verkligt hög klass och det är en sorg för mig att den efterkommande titel som var planerad på förlaget, Kvinnor och barn först, aldrig nådde fram till utgivning.

Blanko å sin sida åtnjuter fortfarande ett eller annat omnämnande bland nätrecensioner och blogginlägg, vilket såklart både jag och översättaren Urban Lindström (förövrigt just nu aktuell med en översättning av Ernst Jüngers I stålstormen [Atlantis], gläds mycket åt. Blanko emottogs emellertid i utgivningsskedet en rad recensioner i vilka de allra flesta kommentarer var positivt inställda till denna nya författare, från ett i Sverige dessutom nästan helt bortglömt språkområde.

Det var emellertid en utav dessa recensioner som i mig fastnade mer än de andra. Skribenten hade vid läsningen upprörts så till den milda grad att hon nu fann det för gott att ägna några utav de fåtaliga tidningsrader hon hade till förfogande åt ett rättframt klagomål. Under läsningen hade hon stött på ett ord som hon inte direkt förstod. Det hela hade såklart stört helhetsintrycket då recensenten tvingats vända sig till en ordbok för en förklaring. Detta förstörde läsintrycket.

Jag förstod aldrig grunden till hennes invändning och jag har fortsatt svårt att se varför ett ord man aldrig förr mött på något sätt skulle ha en sådan negativ innebörd. För mig är ett sådant möte snarast det motsatta. En möjlighet att få lära mig något nytt, en utsikt att få vidga mig själv. Förekomsten av det okända och utmanande, vilket vi annars är så svältfödda på i vår moderna kultur, är för mig möjligheten till ett äventyr i sig. Och därmed tycks det mig snarare en bit befrielse ges mig och min uppmärksamhet vid dessa tillfällen.

Det ord det den gången var frågan om var aplomb, ett uttryck som jag själv knappt använt förrän det dök upp i Terrins bok. Författaren själv använde det och under ett samtal med översättaren innan publicering kom vi fram till att ändå ha kvar ordet då det representerade både samma begrepp och främmande air från gängse språkbruk i den ursprungliga nederländskan. Aplomb har förresten betydelsen av säkerhet eller eftertryck i uppträdandet hos en person.

Tanken på den här invändningen kom till mig då jag är i full färd med att ta mig igenom akademiledamoten Peter Englunds sexhundrasidiga skildring av första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Här möts man bortsett det i allmänhet brillianta berättandet också av ett och annat ord som man aldrig själv använt. Så slogs jag till exempel för några dagar sedan av ordet ominös när det passerade min läsande ögon. Ur den käre recensentens perspektiv skulle detta möte alltså har varit just ominöst, det vill säga olycksbådande. För mig var det ett välkommet möte, som dessutom väckte en del minnen till liv. Kapitlet senare använder Englund begreppet polyglott. Även om betydelsen här är mer eller mindre uppenbar kan jag med säkerhet hävda att jag aldrig själv använt heller detta uttryck. Ordets främmande och ovanliga karaktär påvisades också senare. Ett hundratal sidor längre fram i berättelsen dyker nämligen begreppet upp igen och jag kan inte hindra mig själv från att då tänka att Peter Englund ju nu upprepat sig själv. Det slår mig då även att acceptansen för ord och upprepningar är högre ju vanligare vokabeln är. För polyglott var hundra sidors mellanrum knappt tillräckligt, för ordet författare är kanske en mening eller två tillräckligt. Under den tid jag begrundar detta återupptar jag läsningen och låter mig glatt översköljas av de främmande ordens äventyrliga värld.